Det här är ett relativt bra exempel på min mer flummiga ådra inom min poesi.
Dock har jag slipat bort det mesta, mina äldsta dikter är mycket mer virriga
och extravaganta (vad det nu betyder)
I varje fall, den här dikten är lite av mitt credo vad gäller min syn på vardagar.
Ett budskap som min gode far hamrat i mig genom åren
(med något annorlunda ordval förvisso men likväl) och jag tycker att det har fastnat någorlunda.
Det handlar faktiskt om att se varje dag som en möjlighet
att glädjas åt det som går att glädjas åt.
Stödja dem som går att stödja och
älska så mycket som ens kärlek mäktar med.
Vi är trots allt människor och vi klarar inte att vara positiva hela tiden
men vårat fokus ska hela tiden vara hos Gud och där finns bara ljus.
Det är en utmaning, men jag tänker inte fortsätta vara en oboyflaska hela mitt liv
(För er som undrar vad oboyflaska egentligen är, tänk Pucko le chokladdryck.
Lite snällare, lite mer subtilt ^_^)
måndag 3 september 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar