de pratar om min evighet
men jag står likväl kvar
här
förlåt mig
jag blir aldrig
som dem
jag blir aldrig
som jag själv vill vara
eller som de vill ha mig
jag är dömd
till mellangång
balansgång mellan
himmel och
undergång
och det sjungs sjungs i nätterna
men jag sitter tyst
det sjungs ja det sjungs på dagarna
men jag sitter tyst
jag ägde morgonen
men fick
natten och nu mister
jag snart hela stycket
förlåt mig jag blir
aldrig en del av himlen
och jag skär mig mot
allt världsligt jag
hittar det kliar under
min hud och jag river
sönder mina blodådror
ut sipprar ord som
vänder sig
mot mig
jag äger ett slagfält
i min själ svart mot
vitt fullt mot tomt
liv mot förbannad
död kanske
det är så för alla men när de heliga
talar så ryser jag av rädsla och
vill gömma mig i kappor vävda
av mörker och när de
värdsliga skrattar föraktar jag
månen för att den bara är
en kopia av solen
en kopia av solen
en kopia av solen en
kopia av solen
och det ni kallar liv är
inget annat än en
syrerik död
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
HEJ! Limbo finns inte min vän. Det ät ett missförstånd som jag ser det, De goda nyheterna är emellertid att du inte måste vara precis som alla andra och att din tro faktiskt duger. Mitt (och kanske ditt) problem är att jag väljer att fokusera på skuggorna, i min syskon, i den här världen. Skugger??? - När det finns så mycket vackert att ta vara på, faktiskt både i världen och i kyrkan. Jag säger inte att livet är lätt... Men om ögat är grumligt hur djupt är då inte mörkret i våra hjärtan? Jag vill inte längre vara full av hat och misstänksamhet, förakt och avundsjuka. Mitt liv har (och ibland är) redan fullt av det. nu vänder i alla fall jag mig till ljuset, till Jesus, med eller utan mina syskon. Vad säger du?
Skicka en kommentar